|
Källa för pudelhistoriken är Svenska Pudelklubben.
Pudelns hemland är
Frankrike. År 1936 bildades Franska Pudelklubben som samma år utgav den första
standarden (rasbeskrivning) för pudel. Här följer ett utdrag ur pudelstandarden
som i ett nötskal beskriver pudelns helhet och kynne
"Pudeln hör till
gruppen sällskapshundar. Den är en harmoniskt och proportionerligt byggd hund
med karaktäristisk lockig ull- eller snörpäls. Pudeln är intelligent, alltid
vaken och aktiv, har ett harmoniskt sinnelag samt ger intryck av elegans och
stolthet. Pudelns gång är fjädrande och lätt, aldrig flytande eller långsträckt.
Pudeln är berömd för sin trogna natur, sin lätthet att lära och att dresseras,
egenskaper som gör den till en särskilt trevlig sällskapshund."
Pudeln är en gammal ras. Den uppkom troligen i sydeuropa under
tidig medeltid och spreds över hela Europa. Ursprungligen användes den större
pudeln som vattenapporterande jakthund, till vilket den var synnerligen lämpad
med sina simhudsförsedda tassar och tjocka, feta och vattenavstötande päls samt
sitt samarbetsvilliga och intelligenta kynne. För att hunden skulle kunna röra
sig snabbare och friare i vattnet klipptes pälsen på stora delar av kroppen och
svansen, men runt bröstkorg och leder lämnades päls kvar för att skydda mot det
kalla vattnet. Ett band i färg knöts ofta i huvudhåret för att jägaren lätt
skulle känna igen sin hund i vattnet. Denna funktionella frisering är nu en av
våra dagars populära utställningsfrisyrer, lejonklippningen! De mindre pudlarna
klipptes också, i mycket konstfärdiga lejonfrisyrer, ett mode som var populärt
på många småraser ända sedan antiken.
Gränserna mellan de olika pudelstorlekarna var flytande. Den
större pudeln användes, förutom till jakt, även som dragare, tryffelletare och
cirkusartist. Ända in på 1800-talet användes pudeln till jakt men efterträddes
sedan av andra, snabbare och lättare raser och den stora pudeln övergick även
den till att vara främst sällskapsdjur, som sina mindre bröder.
Småpudlarna var högreståndshundar, framavlade genom inkorsningar
med föregångare till våra dagars malteser och bichon, men på 1800-talet började
man avla fram en dvärgpudel baserad på små exemplar av de större varianterna.
När pudeln kom till Sverige är svårt att datera; de fanns med i
några exemplar på SKK-utställningar i slutet av 1800-talet, men det stora
genombrottet kom inte förrän en bit in på 1900-talet. år 1932 delades
småpudlarna upp i liten pudel och dvärgpudel. Den lilla pudeln, eller
mellanpudeln som den kallas fr.o.m. 1956, var då den populäraste. Numera är det
dvärgpudeln som leder i registreringsstatistiken. I slutet av 1980-talet
erkändes ännu en pudelstorlek, toypudeln, den minsta av pudlarna.
Pudeln är i stort sett en frisk ras. Det finns dock två ärftliga
defekter man måste ta hänsyn till: ögonsjukdomen PRA (Progressiv Retinal Atrofi)
hos toy, dvärg och mellan samt HD (höftledsdysplasi) hos stor. Vid valpköp bör
man kontrollera att båda föräldrarna är ögonlysta och fria från PRA respektive
röntgade och fria från HD.
Toy < 28 cm (mankhöjd)
Dvärg 28-35 cm
Mellan 35-45 cm
Stor 45-60 cm
Historik är nog intressant, men vad har man pudeln till idag?
Pudelns långa historia som jakthund och "soffprydnad" är ju
slut, men den har fått nya uppgifter som glad och sportig sällskaps- och
familjehund, som elegant utställningshund och som vaken och intelligent
tävlingshund på lydnads- och bruksprov. De egenskaper som prisats hos pudeln
under hela dess historia - läraktigheten och uppmärksamheten - är även nu
orsaken till pudelns enorma popularitet världen över. En pudel är en pudel,
oavsett förpackningen, och den stora variationen i storlek gör att praktiskt
taget alla hundälskare, oavsett ålder, kroppskrafter och läggning, kan äga en
pudel och komma i åtnjutande av pudelns speciella företräden. Förutom de fyra
storlekarna förekommer pudeln även i ett flertal färger; standarden godkänner
svart, brunt, vitt, silver och aprikos. Större variationer ges väl inte i någon
annan ras: storlekar från ca 25 cm ända upp till 60 cm, ett stort antal färger
samt dessutom frisyrer från helt kortklippt till tor lejonklippning att välja
på!
En pudel är mer receptiv gentemot sin ägare än många andra
raser. Den är sedan gammalt avlad på just dessa egenskaper, att vara uppmärksam
och villig att lära. På grund av dessa egenskaper får man lätt mycket god
kontakt med och starka band till sin pudel.
Pudeln är en av de få hundraser som inte fäller hår. Detta är
ett stort plus, icke minst för många hundallergiker, som klarar av att ha just
en pudel. I gengäld får man räkna med att lägga ner både tid och arbete på
pälsvården, även pengar om man inte kan klippa själv.
Som familjehund är pudeln en fin kompis. Den trivs med
familjelivet och vill vara med i det som händer och sker - lek med barnen, sköna
hemmakvällar, härliga skogspromenader, bil- och båtturer. För den äldre, kanske
inte fullt så rörliga, är en mindre pudel idealisk som vän och sällskap. Oavsett
storlek är pudeln en smidig hund med vighet och balans som gör den lätthanterlig
även för ungdomar. Man har alltid roligt med sin pudel; utan att tumma på sin
värdighet har den också en underfundig humor som ger många tillfällen till
skratt.
För den sportiga finns det många möjligheter att låta pudeln
delta rent praktiskt. Den kan klövjas och på så sätt bära åtminstone sin egen
mat på fjällturerna, den större pudeln kan dra barnet i pulka på
söndagspromenaderna eller dra hem inköpen från handelsboden på landet i en
skrinda. Pudeln tycker det är roligt att hjälpa till och man har god nytta av
pudelns gamla egenskaper som apportör: den kan t.ex. bära saker i en korg eller
hämta saker som man tappat.
Pudeln är en trevlig hund att träna och tävla lydnad med
eftersom den är mer lättfostrad och lättlärd än många andra raser. Knappast
någon annan ras utanför brukshundsgruppen har så många lydnadschampions som
pudlarna.
Även i bruksarbete och på bruksprov har pudeln visat
framtassarna. De två första hundarna av icke-bruksras som blev
bruksprovschampions var faktiskt pudlar, en stor och en mellan. Pudeln har en
utomordentligt god spårnäsa och många pudlar är mycket roade av spår- och
sökarbete. En ny, rolig grej man kan göra med sin hund är svampletning; det
borde väl vara något för en pudel med tanke på dess förflutna som tryffelhund!
Agility är en relativt ny hundsport som har blivit omåttligt
populär, särskilt bland ungdomar. Med sin snabbhet, vighet och alerta sätt är
pudeln även här en idealisk hund.
Sist, men inte minst, har vi utställningarna där pudeln är en
otroligt populär ras. Förutom att pudeln i sig skall vara i god kondition och
väl framvisad, ställs också stora krav på en vacker pälspresentation. Pudelns
päls kan formas till den frisyr som är lämpligast och mest klädsam; det är
visserligen krävande att hålla en utställningspäls i perfekt trim men också en
enorm tillfredsställelse och glädje att gå in i ringen med en väl iordninggjord
pudel och det är en skönhetsupplevelse för åskådarna att se lla dessa pudlar i
olika färger, frisyrer och storlekar!
Vill Du lära känna Din ras bättre, vill Du skaffa Dig kunskaper
om pudelns skötsel och fostran, vill Du delta i olika tävlingssammanhang, vill
Du hålla Dig informerad om vad som händer i pudelvärlden, vill Du träffa andra
pudelvänner - med andra ord, vill Du få ut största möjliga tillfredsställelse
och glädje av Ditt pudelägande - gör som många andra pudelvänner - bli medlem i
Svenska Pudelklubben!
|